”Jag hade nyss fyllt sextio när min syster öppnade en bortglömd vindslucka i föräldrahemmet och hittade mina drömmar i en papperskasse. Blåa skrivböcker med uppsatser i skrivstil och guldstjärnor i marginalen. Den handskrivna följetongen Kim och Jerrys äventyr på Paradisön. Buntar av tonårsmanus med kärleksdramer, noveller och dikter på vers.

Den bortglömda skatten utlöste en ålderskris. Vad hade jag gjort av mitt liv? Jag ville ju bli författare. Nu var det för sent.

En tid därefter berättade min nittiofemåriga mamma om sin farmor Hanna. Hon levde på 1800-talet och fick fem döttrar med sin förste man. Alla flickorna dog. Även hennes man dog. Då gifte Hanna om sig med sin suput till svåger och födde i rask takt åtta pojkar. En var min morfar. När sönerna blivit stora startade Hanna byns första sparbank. Hon hade bara gått i folkskola, men var slipad som en lie och driftig som en bäver. Jag fick se ett foto, en gammal barsk matriark i svart huckle omgiven av sin klan; alla sönerna, svärdöttrar och barnbarn.
Den där okuvliga, obstinata viljan. Jag kände igen den. Visst fanns den även i mig?

Jag hörde Hanna tala till mig. Sitt inte där och tyck synd om dig själv, sa hon. Vem har sagt att det är för sent? Sätt igång bara.

Diktaren är spännande och dramatisk. Ett barn försvinner. Himlen ramlar ned över tre kvinnor. Gamla Gerda som har blivit bestulen på sitt liv. Änkan Paula som har tappat bort sig själv. Ensamstående mamman Cattis som har satt sin själ i pant. Svek, hemligheter och ondska går i arv i generationer.
Men utan att jag riktigt visste hur det gick till, blev romanen ändå till slut en berättelse om kärlek och hur livet kan börja på nytt tills den dagen man dör.”